Förhandla om övergrepp mot våra barn
Tänk er en stor internationell konferens med enorm mediabevakning där delegater från olika länder förhandlar om att avskaffa barn-agan världen över. Men vissa länder begär att i framtiden få slå sina barn mer därför att de lyckades slå dem lite mindre än planerat de senaste åren, och därför att de vill kunna sälja sin insparade rättighet att slå barn till andra länder som har problem att uppfylla sina egna löften om att minska barn-agan. Detta leder till att konferensen misslyckas med att enas om nya avtal om hur mycket och hur snabbt olika länder skall minska på sin barn-aga.
Löjligt, eller? Men det är ungefär vad de har hållt på med de senaste dagarna på klimatmötet i Doha. Byt bara ut mängden barn-aga mot hur mycket koldioxid vi släpper ut (och överlåter åt våra barn, barn-barn osv att ta konsekvenserna av…även det en slags misshandel av våra barn). Några länder har koldioxid över på sina gamla kvoter och vill få dem med sig i nästa avtal. Men det vore ju som att planera för misslyckande! Istället för att vara stolta över att de lyckades släppa ut mindre än planerat!
Professor Bert Bolin var en av IPCC’s (Intergovernmental Panel of Climate Change) grundare och dess ordförande de första tio åren, och sveriges största namn inom klimatforskningen. Jag snubblade över den här intervjuven från 1969: Bert Bolin om växthuseffekten 20 år innan IPCC grundades. Ganska gulligt, men det ger också en bild av hur man såg på problemet då: Vi visste egentligen allt vi behövde för att förstå ett vi var i trubbel, ändå slätar han över och lugnar tittarna. Det skulle ta två decenier innan det blev en stor fråga…och ännu har vi inte sett det mänskliga samhället reagera på det.
14 000 000 000 kg koldioxid för mycket. Det verkar bli skillnaden mellan verkligheten och alltför lättvindigt givna politiska löften. En kvantitet som det är svårt att bilda sig en uppfattning om. Inte hjälper det att räkna ut att det motsvarar koldioxidmängden i nästan 33 miljarder kolsyrepatroner till din soda streamer. I grova drag motsvarar det en tredjedel av all koldioxid vi släpper ut.
Klimatforskarna i IPCC satsade sina resurser och sin trovärdighet på att förklara för världens beslutsfattare att om vi kan begränsa uppvärmningen till 2°C så blir effekterna inte värre än att vi kan hantera dem, och för att uppnå detta var vi tvugna att begränsa våra utsläpp av koldioxid efter ett visst schema. En viktig kontrollpunkt är 2020 då utsläppen skall ha vänt och minskat till 44 miljarder ton koldioxid.
En särskild grupp forskare är de som arbetar med att inventera våra utsläpp och med att göra prognoser för våra framtida utsläpp. För att göra detta använder de mycket ekonomisk statistik, information om export och import av fossila bränslen, samt olika datormodeller. För att göra framtidsprognoserna måste de dessutom arbeta med olika politiska, ekonomiska och tekniska framtidsscenarier. De måste ställa sig frågor som: hur länge varar lågkonjukturen, hur snabbt klättrar Kina och Indien till vår levnadsstandard, stöder regeringarna alternativa förnyelsebara energikällor, etc. etc.?
I dagarna har dessa forskare sammanfattat sitt arbete i en ny FN rapport: The Emission Gap Report 2012. Kontentan av den är att istället för 44 miljarder ton koldioxid per år 2020 så är vi på väg mot 58 miljarder ton. Osäkerheten som finns i ekonomiska och politiska antaganden är i det här fallet ganska små eftersom vi bara talar om 8 år. Redan idag överstiger våra koldioxidutsläpp (ungerför 50 miljarder ton koldioxid per år) kraftigt de mål som flertalet regeringar i industriländerna skrivit på (med undantag av USA…och Canada som skamligt nog drog sig ur i efterhand). Orsaken är dels stora ökningar av koldioxidutsläpp från utvecklingsländerna, dels att många av industriländerna inte lever upp till sina löften. Med undantag för USA:s republikaner verkar ju alla västvärldens politiker lärt sig att med ord stödja handlingar som begränsar klimatförändringarna. I handling finns det dock stora brister. Jag tror problemet ligger i att effekterna av klimatförändringarna ligger för långt bort i tiden, jämfört med politiska mandatperioder.
En stor del av rapporten ägnas åt att visa att det fortfarande är tekniskt möjligt att begränsa uppvärmningen till 2°C. Men det krävs ju ingen expert för att räkna ut att om vi släpper ut för mycket nu och för mycket 2020, så måste minskningen i utsläpp bli desta kraftigare därefter, och snabbare omställningar lär bli mer kostsamma än om vi hade börjat i tid, och kostsamma åtgärder…ja de är nog helt enkelt väldigt osannolika ur ett politiskt perspektiv. Det är väll därför som forskarna bakom världsbankens också färska rapport i praktiken har gett upp hoppet om 2°C målet och istället beskriver vad vi har att vänta oss om vi låter jordens medeltemperatur åka med 4°C. Det är lite besynnerligt att man kan beskriva samma data på så olika sätt, med så olika attityd. Det är väll ett fall av det klassiska halvfulla/tomma glaset. Jag hoppas ju förstås att FN-raporten har rätt, men min mer skeptiska sida har svårt att tro det. Världens politiker måste bevisa att de menar allvar om de skall vara trovärdiga i klimatfrågan. Om två veckor vet vi mer när klimatmötet i Quatar är över.
Hur man skrämmer en klimatforskare?
Jag snubblade över en intressant artikel där en amerikansk klimatforskare vid Texas A&M University, professor Andrew Dessler, berättar vad som hände efter att han citerades i New York Times. Citatet kunde tolkas som att han tog ställning mot de som förnekar att klimatet förändras pga människan: ”Moln är verkligen den största osäkerheten.” och “Om du lyssnar på de trovärdiga klimatskeptikerna så har de verkligen satsat allt på moln.”
Det är en på det hela taget korrekt beskrivning. Men sedan finns ju förståss de som helt förnekar att koldioxiden ökar, att temperaturen stiger, att det skulle bero på människan, eller att koldioxid ens är en växthusgas. Men för det fåtal verkliga klimatforskare som ännu förnekar att ökningen av koldioxid i atmosfären leder till ett varmare klimat så finns egentligen inte någon annan utväg än att sätta hoppet till molnens kylande effekt. Det var vad New York Times konstaterade genom att citera Professor Dessler.
När New York Times hade publicerat sin artikel kom inom några få timmar organisationer som förnekar klimatförändingen att begära ut uppgifter från Professor Desslers e-mail konto på Texas A&M med hjälp av en lag som gör stadsantstäldas kommunikation till offentlig handling. Förmodligen sökte de efter något som kunde misskreditera honom som person, om inte hans forskning. Förmodligen har detta blivit rutin i det anti-klimat-klimat som råder i USA. Även om man inte hittar något misskrediterande, så kanske man kan få forskaren att känna sig obekväm med att bli granskad och att fortsättningsvis dra sig för att uttala sig i media.
Intervjun med Professor Dessler innehåller för övrigt en intressant beskrivning av hur samhällsklimatet förändrats i USA sedan 2006 från en situation då problemet med klimatförändringar var ganska allmänt erkänt, till en situation där ungefär halva befolkningen inte tror att forskarna talar sanning och där halva det politiska fältet öppet förnekar forskningsresultaten. Stora resurser ligger bakom den politiska segern för klimatförnekarna.
Likt New York Times väljer även jag att citera Professor Dessler:
Klimatförändingen är på väg. Om du vill veta hur det kommer att bli, se bara på mellanvästern just nu. Det är torka, det är hetta. Högre temperaturer innebär inte grillning och tank-toppar. Det innebär torka, eld, lidande. Folk måste få veta det, och folk måste få bli varnade. Och, vet du, jag hoppas vi gör något åt det. Men jag är en vetenskapsman, inte en politiker. Så jag stannar vid uppvärmningen.
Jag skulle normalt associera Världsbanken med nyliberalism, kapitalism, globalisering, ekonomisk tillväxt etc., knappast oro för miljö och klimatfrågor. Inte få gånger har de krav de ställt på enskilda länder, de lån de givit etc resulterat i miljöförstöring.
Nu har Världsbanken gett ut en rapport om de pågående klimatförändringarna. SVT lyckades sätta en något underlig rubrik: ”Globala uppvärmningen värre än befarat”. Poängen är inte alls att uppvärmningen är värre än befarat. Poängen är att vi knappt alls har genomfört de åtgärder forskarsamhället tidigare (tex i förra IPCC raporten 2007) förklarat krävs för att begränsa uppvärmningen till 2 grader (global medeltemperatur), och som en konsekvens av detta så är vi nu på väg mot 4 graders uppvärmning. Alldeles som tidigare befarat…vi har dock missat chansen att begränsa uppvärmingen med någorlunda måttliga åtgärder. Ett decenium har passerat där terrorism, krig och ekonomiska problem dominerat agendan i väst och behovet av ökad levnadsstandard i resten av världen.
Det är förståss inte makroekonomerna på världsbanken som blivit klimatforskare, men de har gett ett forskningsinstitut i Potsdam i Tyskland i uppdrag att skriva raporten som fått rubriken ”4°C Turn down the heat. Why a 4°C warmer world must be avoided.” Ungefär ”4°C Skruva ned värmen. Varför en 4°C varmare värld måste undvikas.” Det som är nytt vetenskapligt i rapporten är sådan forskning som utförts sedan förra IPCC raporten och som nu också utgör underlag för nästa IPCC raport som snart kommer att vara färdig. Det som är intressant med den här raporten är därför inte i första hand klimatforskningen i den, utan att en institution som Världsbanken är villiga att sätta sitt namn på en sådan här raport, och hur de formulerar sin oro.
Rapporten handlar om vad vi kan förvänta oss av en värld som blivit 4 grader varmare omkring år 2100. Iställer för att prata om att det här är om 90 år, så kan du (om du som jag är medelålders nu) tänka dig att detta är när dina barnbarnsbarn är vuxna, dina barnbarnsbarnbarn är barn och dina barnbarn är gamla och du är den där gammelmorfar’n som hänger på väggen. Så det är inte längre bort än att människor du kommer att träffa innan du dör kommer att vara gamla då, människor som minns dig kommer att genomlida detta.
Detta är vad världsbanken skriver (med mina hemmasnickrade sammanfattade översättningar från engelska i kursiv text):
-Tropiska sydamerika, centrala afrika, alla tropiska öar i stila havet kommer att få värmeböljor av tidigare aldrig skådad styrka och varaktighet. Årets kallaste månader kommer att vara betydligt varmare än dagens varmaste månader.
-I medelhavsområdet, mellanöstern, nordafrika, Tibetanska högplatån mfl kommer alla sommarmånaders medeltemperatur vara högre än dagens mest extrema värmeböljor.
Så du kan glömma det där med italienska och spanska viner eller att vilja turista i de här områdena.
-Effekterna av de extrema värmeböljorna har inte utvärderats, men de kan förväntas avsevärt överträffa de konsekvenser vi hitintills har erfarenhet av och kan överstiga många samhällens och många naturliga systems förmåga till anpassning.
Är det så att du inte bryr dig om naturen, så bör du notera att med samhällen menar de mänskliga samhällen.
-Klimatförändringar kommer att ha blivit den dominerande orsaken till förändringar i ekosystemen, istället för idag då förstörelse av livsmiljöer utgör det största hotet mot naturens mångfald. Vi kommer att se storskaliga förluster av denna naturens mångfald (dvs att arter dör ut) och ekosystemet kommer att drivas in i ett tillstånd vi saknar erfarenhet av.
-Det finns en påtaglig risk att vi kommer att passera viktiga tröskelvärden för temperaturen som globalt äventyrar tillgången på mat.
Med det menar de att våra ättlingar kommer att svälta.
-Risken ökar för att klimatsystemet passerar tröskelvärden där ickelinjära effekter med plötsliga klimatförskjutningar och oförutsedda hög-temperatur-regimer uppstår.
Detta var krångligt. Om klimatet förändras linjärt så ger en viss ökning i växthusgaser en viss ökad uppvärming. Men ju längre bort vi kommer från dagens klimat, det klimat som alla våra modeller grundar sig på, ju större är risken att mekanismer som nu är oviktiga tar över och att samma ökning av växthusgaser får en större effekt på klimatet. Tex om västantarkits inlandsis faller isär och glider ned i havet snabbare än väntat, att Amazonas regnskog dör ut storskaligt pga torka och hetta, havsströmmar och väder som ändrar sin väg runt jorden på ett fundamentalt sätt etc.
Sedan kommer vi, i världsbankens ögon, till de riktigt dåliga nyheterna (och kanske är det nu som den här raporten kan övertyga en del så kallade national- eller makroekonomer om att det är värt att agera snarast möjligt):
-Extrema temperaturer och brist på vatten kommer att drabba jordruksproduktionen så att det inverkar på människors hälsa och levnadsvilkor. Detta kan i sin tur påverka den ekonomiska utvecklingen och genom att det reducerar befolkningens arbetskapacitet, vilket i sin tur hindrar tillväxten i bruttonationalproduktion.
Med andra ord, det är inte bara en katastrof för naturen och samhället, utan även den ekonomiska tillväxten är hotad!!!
-Klimateffekterna tillsammans med befolkningsökingen och social och ekomisk stress ökar risken för att vi passerar kritska punkter för samhällssystemet. Då kan institutioner som annars skulle hjälpa våra ättlingar att anpassa sig bli mindre effektiva eller kolapsa.
Sådana ”institutioner” torde vara transporter, sjukvård, utbildningssystem, rättsväsende, demokrati…
-Värmeböljor, undernäring och minskande kvalite på driksvattnet kan potentiellt överväldiga sjukvården tills dess anpassning inte längre är möjligt och våra ättlingar tvingas flytta.
Vad de menar är att dina barnbarnsbarn får packa det nödvändigaste (kanske tar de ur den gamla bilden på dig ur ramen och packar ned den i resväskan), ta med sig passet och dina barnbarnsbarnbarn, säga adjö, kanske för sista gången, till dina barnbarn, och hoppas att deras svarta-börsen-biljetter kommer att ge dem en plast på en båt eller ett tåg som tar dem till ett mindre utsatt område, för att där sälla sig till andra klimatflyktingar. Fast det är klart, Sverige hör kanske till de områden som får ett ändock uthärdligt klimat, så våra barnbarnsbarn kanske snarare kommer vara de som måste hantera alla klimatflyktingar som vill fly hit.
-Det finns ingen garanti för att det överhuvudtaget går att anpassa sig till en fyra graders varmare värld.
-I en sådan värld är det troligt att samhällen, städer och nationer kommer att erfara allvarliga störningar, skador och rubbningar. Det globala samhället kommer att ha blivit mer uppdelat och mer ojämlikt än idag.
Hårda ord! Ingenting nytt egentligen, men riktat till en annan publik, en som till stor del inte tagit sig till detta, en som mest bekymrar sig över hur man tar sig upp ur en lågkonjuktur…ekonomer och politiker. Kommer de att lyssna? På klimatmötet i Qatar får de bekänna färg.
På 90-talet var jag en idog fjällvandrare, och 1994 var jag uppe på Kebnekaises sydtopp ihop med min lillebror. Det var halvdramatiskt eftersom en medelålders man i det guidade sällskapet (han var väll ungefär så gammal som jag är nu) blev alldeles rödmosig i ansiktet och hyperventilerade en bit upp på berget, så guiden kallade på helikopter till den stackars manen. Resten av oss fortsatte. 1600-meters stigning från utgångspunkten till toppen om jag minns rätt.
Keb har ju två toppar. Fördelarna med den södra är två:
1) Den är högst i Sverige.
2) Man kan mer eller mindre ”gå” upp på toppen.
Vi fick gå på led över en glaciär på en säker utmärkt rutt mellan sprickor, och vi fick klättre vertikalt ett kort stycke där spikar och rep redan satt permanent på bergväggen. Alltså ingen riktig klättring (och sådant har jag aldrig sysslat med). Jag har sedan länge tappat den lilla ”hammaren” med namnet ”Kebnekaise” på som man fick om man varit uppe på toppen, men fina minnen är förknippade med den här utflykten. Utsikten från den smala snötäckta toppen var fantastiskt med fjälltopp efter fjälltop hela vägen till horizonten, och förskräcklig om man tittade rakt ned i vråldjupet väster om toppen. Mest spektakulärt var nedstigningen där guiden tog oss en annan rutt och vi fick åka på våra jackor/regnbyxor etc. ett antal hundra meter nedför en säker glaciär. Finare pulkaåkning har jag aldrig varit med om. 1994 var för övrigt ett fantastiskt ”bergsår” för mig eftersom jag också var öppe på Fuji-vulkanen i Japan. Det är till skillnad från Keb högt nog för att man skall känna av det låga trycket. Trotts det är ”turist”-horderna (fast där finns en reiligös innebörd också) ofantligt mycket större, men det är en annan historia.
Det kommer väll inte direkt som någon nyhet att snön på Kebnekaises sydtopp smälter och att toppen sjunker ihop allt snabbare. Inte heller krävs det alltför stor slutledningsförmåga för att koppla det till den allmänna tillbakagången för glaciärer och snötäcken jorden runt och i sin tur till den pågående klimatförändringen. Men när Sveriges högsta berg, Kebnekaises sydtopp, snart måste abdikera till förmån för brodern, dess nordtopp, blir det en ovanligt tydlig symbolik. Det kan nog också bli slutet på vallningen av turister upp på Kebnekaise, för vem vill bestiga Sveriges näst högsta berg? Och Nordtoppen är en helt annan historia, den kräver riktig klättring så vitt jag förstår. Vi är inte riktigt där ännu, men enligt SVT och Aktuellt har Keb’s sydtopp nu för första gången sjunkit under 2100m. Så jag tvivlar på att jag kommer att kunna ta med mig mina barn upp på Sveriges högsta berg.
Direktsändning
Var precis i direktsändning i Radio Gotland. Godmorgon Gotlands programledare Cecilia Edström intervjuade mig över telefon om våra mätningar av partiklar från havet utanför Gotland. Jag tror det var första gången jag var i direktsändning…eller var jag i direktsändning en gång i radio på 90-talet? Minns inte.
Jag hade i vart fall oroat mig över att barnen skulle klampa in till mig mitt under sändning och undra över frukost osv. Jag hade förmanat dem innan de somnade igår, men särkskilt min 7-åring är tämligen förvirrad när hon är nyvaken. Så strax innan Cecilia skulle ringa så kollade jag: båda två sov som stockar. Lyssnade på Radio Gotland över nätet, när telefonen ringer under en låt strax före 07.15 (som överenskommet). Men medan jag klickar bort Radio Gotland på datorn, så hinner 7-åringen rusa upp, ut från sitt rum, till andra ändan av hallen och svarar i en annan telefon. Jag hinner precis upp och får tag i luren innan hon skall lägga på (vilket hon brukar göra om det inte är någon hon känner). Puh! Likt en zombie raglar 7-åringen tillbaka till sin säng och somnar omedelbart! Jag är inte säker på att hon var helt vaken någon gång. Strax därefter tar låten slut och jag är i intervju…on the air. Egentligen hade jag väll tur. Min yngsta dotter älskar att lyfta på luren till hall-telefonen när vi redan pratar och tjuvlyssna på sina föräldrar och ibland lägga sig i samtalet, eller börja fnissa i bakgrunden. Det hade kunnat bli en intressant intervju!
Har lyssnat på sändningen nu. Det gick ju riktigt bra, inga grodor hoppade ur munnen på mig! (spola fram 15 minuter i 7:00-7:30 blocket: http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?ProgramId=55). Nu behöver jag en kopp kaffe!
Är du mer nyfiken på forskningen om partiklar från havet, kolla in utbildningsradions web-TV. Det var inte direktsändning!
Vad hände med April?
Vad hände med april, en av mina favoritmånader. Och halva maj?
Jo, likt så många kolegor har jag sprungit runt i vetenskapsrådets grottekvarn och FORMAS ekorrhjul (FORMAS kan ungefär översättas till miljöforskningsrådet). I mitten av april har VR (Vetenskapsrådet) sin deadline (skiljer sig lite åt för olika ämnesinriktningar) och i slutet av april har FORMAS sin. I år var jag medsökande på tre VR-ansökningar från Stockholms Universitet, medsökande till en kollega i Uppsala, huvudsökande till en FORMAS-ansökan och medsökande till ytterligare två FORMAS-ansökningar från Stockholms Universitet, och dessutom hjälpte jag till med ytterligare några ansökningar där jag inte står med med namnet. Det är ett hundratal sidor forskningsplaner på engelska och mer än 500 sidor med alla blanketter, CVs, publikationslistor, budgettar, bilagor etc etc. Ungefär halva min arbetstid under ett par månader. Vet man sedan med sig att bara ungefär 10-15% av ansökningarna beviljas så kan man fråga sig varför vi lägger ned så mycket arbete på detta. Nåväl, jag har ganska mycket bättre beviljningsgrad än genomsnittet, men det är i vart fall en massa slit. Lägg därtill att snart är det dags för Wallenberg, Wennergren, diverse post doc-ansökningar, då och då en EU-ansökan (ve och fasa) osv under resten av året.
För att begripa varför vi sliter med detta måste man ta till sig följande fakta:
-I teorin sysslar svenska universitet med tre saker: Utbildning, Forskning och Information (i bland kallad ”3e uppgiften”). Det moderna uninversitetet bygger på grundidén att lärare och forskare skall vara samma personer, att den som undervisar på Universitetsnivå också skall forska, och att därmed undervisningen skall bli forskningsanknyten, vilket skall vara ett kvalitetsmått. Regeringar, både blå och röda, har så länge jag kan minnas på papperet stöttat denna idé.
-I praktiken lever de flesta institutioner på att undervisa. Det är det som drar in mest sekiner. Undantaget är vissa forskningsintensiva institutioner med få studenter (dit hör min institution ITM).
-Å andra sidan vill de flesta av oss forska så mycket som möjligt. En gång i tiden räckte anslagen universiteten fick till både utbildning och forskning. Men riksdagen har under många år höjt anslagen mindre än vad kostnaderna ökat (och ofta håvat in mer än vad de betalat genom tex att det statliga fastighetsbolag som vi måste hyra av ökat hyrorna mer än riksdagen ökat anslagen). I praktiken räcker anslagen idag bara nätt och jämt till undervisningen. Inte till någon forskning. Om vi inte drar in så kallade ”externa” anslag.
-Vissa debatter verkar föras med antagandet att externa medel är lika med privata intressen. Men för den mesta grundforskningen så dominerar statliga forskningsråd fullständigt. Detta är alltså också skattemedel, men de går inte genom universitetens budgettar, utan genom forskningsråden och fördelas till de mest meriterate forskarna med bäst idéer direkt till dem och deras institutioner. Låter bra va? Men när all forskning beror på dessa anslag så innebär det att institutionerna inte har några omärkta pengar att använda när anslagen sviktar för ett viktigt forskningsområde, eller för att tex få igång ett nytt forskningsområde.
-Det innebär också att när de externa forskningsanslagen tryter så faller hela idén med att forskning och undervisning skall gå hand i hand. På många institutioner ser verkligheten ut sådan att man undervisar och undervisar tills man kan ”köpa” sin tid fri för forskning med egna anslag.
-För institutioner med lite undervisning finns inte den att falla tillbaks på de år forskningsanslagen uteblir. Anslagen från forskningsråden blir en livsnödvändighet. Utan dem skulle grunden i budgetten som kommer via universitetet och fakulteten inte ens räcka till oss med tillsvidareanställning. Alla doktorander, post-docs, forskarassistenter och andra med tidsbegränsad anställning skulle försvinna och sedan skulle vi behöva säga upp en hel del av oss andra.
Så piskan viner och svetten lackar. Men det är givetvis inte bara därför vi skriver ansökningar. Förhoppningsvis börjar det med nyfikenhet, en bra idé, och en viktig fråga som vi vill besvara. I praktiken är det svårt att skriva en ansökan som hamnar bland de 10-15 bästa procenten om den inte bygger på en bra idé, för då druknar den i mängden av andra ansökningar. Men att vara kreativ på beställning är inte alltid så lätt. Ofta riktigt svårt.
När jag lyssnar till debatten om forskning och högskoleutbildning i det politiska Sveriga verkar det finnas en stor brist på insikt i hur forskning fungerar och hur universitetens verklighet ser ut. Hos politiker av alla partifärger.
Första halvan av maj då? Jo den gick åt till fältarbete på en holme i Östersjön. Mycket trevligare om än slitigt (och jag brände mig rejält på solen), men det skriver jag om senare.
Och trädgården ligger försummad.
Akademisk byteshandel
Jag skall försöka förklara hur vi forskare försörjer oss. Inom miljö- och klimatforskning, liksom i alla andra forskningsfält som inte syftar till direkt industriella tillämpningar, så får vi våra pengar framförallt från staten, sammhället, folket, du och den skatt du betalat. Men tvärtemot vad de flesta tror så finansierar Universiteten nästan ingen forskning. Under åren har värdet av universitetens statliga anslag krympt ihop så att de bara täcker undervisning och administration, men i princip ingen forskning. Universiteten förser oss med en miljö att arbeta i, men inte mycket mer.
Hur betalar vi då forskning? Statens forskningspengar sipprar ut genom ett antal forskningsråd. De viktigaste för oss är Vetenskapsrådet (VR) och FORMAS (ungefär miljöforskningsrådet…de har ett förskräckligt otympligt namn). För att få pengar från dem måste man ansöka genom att skriva en forskningsplan och skicka in den tillsammans med budget, meritförteckningar, publikationslistor mfl bilagor. De vanliga utlysningarna av anslag äger rum i april varje år. Vanligtvis beviljas bara 10-15% av ansökningarna. Resten får inga pengar!
Två saker spelar mest roll för att få pengar från ett forskningsråd. Utan inbördes ordning: 1) En bra forskningsplan som lyfter f ram ett viktigt problem och som också framställs så att det verkar genomförbart. 2) Dina meriter, framförallt hur mycket publikationer du har i så kallade ”peer-review” tidsskrifter.
Vad är då ”peer-review”? Forskningsresultat räknas inte som trovärdiga innan de har publicerats i en internationell fack-tidsskrift med ”peer review” granskning. När vi har kommit fram till intressanta forskningsresultat skriver vi en artikel, alltid på engelska, och skickar in den till en tidsskrift. Där skickar de manuskriptet till två, ibland tre, oberoende experter inom samma område som granskar artikeln. De får inte vara jäviga, och de är anonyma. De vänder och vrider på artikelns styrkor och svagheter och ställer i allmänhet besvärliga frågor och kräver förändringar, om de inte rakt av avslår artikeln och säger att den inte duger för att publiceras. Vi måste sedan besvara deras frågor och bemöta kommentarer och krav på förändringar. Bollen kan gå en, två eller ibland tre gånger mellan oss innan artikeln accepteras av tidsskriften som låter trycka den eller publicera den på nätet eller båda delarna. Detta är vår hårdvaluta.
Utan ”peer-review” artiklar är du en misslyckad forskare. Ju fler desto bättre. Dessutom räknas sedan noga vilka och hur många andra artiklar som citerar våra artiklar. Dessa kvantitativa och indirekt kvalitativa mått används för att avgöra hur framgångsrika vi varit som forskare.
När vi ansöker om forskningsanslag kan man därför säga att vi säljer forskning till staten, men vi får pengarna på krita med tidigare ””peer-review” artiklar som säkerhet. Det är den akademiska byteshandel vi lever på. Nu i dagarna planerar jag och mina kollegor nya forskningsprojekt för VR skall ha sina ansökningar senast 13e april och FORMAS 28e april.
- Själva bedömningen av forskningsansökningar sker också med en peer reveiw process, dvs icke jäviga kollegor bedömmer ansökningarna. Här sammanträder beredninggruppen för biogeokemi och klimat på forskningsrådet FORMAS där jag deltog i flera år. Mer om det en annan gång.
Min subkultur
På engelska finns begreppet ”the scientific community”. Jag tror inte att ett motsvarande ”forskarvärlden” eller ”forskarsamhället” är lika etablerat på svenska, men båda används då och då. Wikipedia, scientific community: ”The scientific community consists of the total body of scientists, its relationships and interactions. It is normally divided into ‘sub-communities’ each working on a particular field within science. Objectivity is expected to be achieved by the scientific method. Peer review, through discussion and debate within journals and conferences, assists in this objectivity by maintaining the quality of research methodology and interpretation of results.”
Idag är världen full av (urbana) subkulturer. Fler föds varje år och fler faller i glömska. Jag har länge argumenterat för att forskarvärlden utgör en av våra äldsta internationella subkulturer. Wikipedia, sub-culture: ”In sociology, anthropology and cultural studies, a subculture is a group of people with a culture (whether distinct or hidden) which differentiates them from the larger culture to which they belong. If a particular subculture is characterized by a systematic opposition to the dominant culture, it may be described as a counterculture… …Subcultures can be distinctive because of the age, ethnicity, class, location, and/or gender of the members. The qualities that determine a subculture as distinct may be linguistic, aesthetic, religious, political, sexual, geographical, or a combination of factors…members of a subculture often signal their membership through a distinctive and symbolic use of style, which includes fashions, mannerisms, and argot.” Ofta använder man begreppet sub-kultur om grupperingar som punkare, raggare, proggare, hipp-hoppare, rasta’s etc. etc. grupperingar inom populärkulturen, eller politiska grupperingar som militanta-veganer, … Alla dessa är relativt unga formeringar från de senaste decennierna och återfinns idag i de flesta länder.
Men det finns mycket äldre sub-kulturer än dessa. De äldsta intakta som jag kan komma att tänka på är kanske präst och klosterkulturen inom katolska kyrkan. Innan eventuella katolska läsare blir alltför upprörda så vill jag poängtera att jag inte syftar på religionen som sådan eller på alla katoliker, utan just på deras prästerskap och klosterordnar. Låt oss se nu. Prästerna är endast män. De har ett eget ”hemligt” språk: latinet, som förenar dem globalt. De har givetvis gemensam tro. De klär sig på ett speciellt sätt och beter sig på ett speciellt sätt. De lever i celibat. Detta tycker jag mer än väl definierar en subkultur. Det är förståss imponerande att de lyckats hålla liv i sin subkultur i över 1000 år. Men för några århundraden sedan fick de konkurrens från ett nytt håll. Den moderna vetenskapen växte fram och gradvis kom det att bildas en egen subkultur av dess främsta förkämpar: forskarna. Jag skall inte gå in på upplysningstiden och kampen mellan kyrka och vetenskap här utan snabbspolar till dagens forskarsamhälle.
Vad definierar den subkultur jag tillhör?
Vi använder oss av den vetenskapliga metoden. Kunskap skall bygga på observationer av verkligheten. Kunskap skall kunna ifrågasättas och granskas. För ny forskning inkluderar detta öppen granskning av forskningen i så kallad peer-review av vetenskapliga publikationer i tidsskrifter, och en öppen debatt på tex konferenser, i tidsskrifter, på seminarier och numera även på nätet. Det som främst utmärker den vetenskapliga metoden är att ingenting är definitivt och säkert. Allt skall kunna ifrågasättas, men du måste ha argument för det. Diskussionen är central. De vetenskapliga tidsskrifterna, peer-review-processen (då neutrala anonyma kollegor granskar och kritiserar ditt manus som du måste försvara eller ändra om det skall kunna publiceras) och konferenser har blivit en central del av vår sub-kultur. Vi håller till på Universitet och i någon mån på privata eller statliga forskningslabb (men kollegorna där kan av vinst eller sekretesskäl vara förhindrade att publicera och delta i den öppna debatten). Vi definieras av att vi alla har tagit en doktorsexamen (eller håller på att ta), och själva utbildandet av nya doktorer är en integrerad del av forskningen. Hur vi klär oss eller lever våra liv varierar, men jag vill tro att vi är mindre formella och mer öppna för nya idéer än de flesta. Men det finns undantag. Vi har också ett eget språk: från början latinet, sedan Franska eller Tyska och idag den pidgin-Engelska vi talar och skriver vetenskap på. Torftig strikt vetenskaplig Engelska (trotts att många av oss nästan helt skriver på Engelska och dagligen talar Engelska även när vi jobbar i Sverige så har många av oss ändå svårt att diskutera fotboll, matlagning, eller hur man uppfostrar barn på Engelska). Så kan vi ju även betrakta matematiken som ett eget hemligt språk. Är man på väg till en vetenskaplig konferens får man oundvikligen få en känsla av att man kan känna igen kollegor på väg dit redan på flygplatsen även om man aldrig träffat dem förut, även om vi inte har mycket till gemensam klädeskod (nej, teoretiska fysiker som Einstein bär inte labb-rock!).
Nog räcker detta för att definiera en subkultur? Och den subkulturen är ett av de ämnen som jag tänker blogga om.
en klimatforskare funderar 